Nu har det gått en månad utan min Aamor. Det har varit upp och ner men inte lika mycket ner som det var i början vilket jag själv vet.
Kan än visserligen få tjock hals och tårar i ögonen fortfarande, beror lite på dagsformen.
Tänker mer på alla roliga stunder vi haft och all kärlek han gav denne lilla fantastiska hund.
Ibland undrade jag om han verkligen var en hund eller något annat.

En skum sak som skett två gånger. Jag köpte ny bil i februari, en som stått som visning så den var helt ny förutom att den inte var årets modell.
I maj, dagen innan jag skulle urnsätta mor så behövde den lagas något med ventilerna och när jag nu hämtade hem Aamors urna så strulade den igen, någon styrenhet till batteriet, ljus och blinkers funkade inte. Märkligt!! Nu har jag inga fler urnor att hämta och sätta så hoppas bilen slutar strula.

Helt otroligt vad jag har mycket tid över utan hund och ändå så krävde han inte mycket mer än att få vara där jag var. Men det är en anpassning jag får vänja mig vid och kommer att fylla med annat.
Lite lättare att hitta på saker att göra nu eftersom Aamor verkligen hatade att vara själv och ingen att lämna honom till gjorde att jag fick anpassa efter honom i mycket men det gjorde jag gärna.
Jag var ju hela hans liv och då måste jag ge honom det bästa liv han kunde få.

Har sagt det innan men jag var så glad och tacksam att Aamor fick vara med mig på jobbet när Affi somnade in i maj. Jag har världens bästa kollegor och chef som lät honom få vara med mig om dagarna och det betydde allt för mig att han slapp vara själv sina sista månader.

Livet går vidare med vetskapen att vi haft 13 fantastiska år ihop som varit upp (mest) och ner.
De sista åren, fr 2017 har varit tuffa för mig och Aamor och Affi har varit en tröst och glädje och hjälp mycket med sin ovillkorliga kärlek. Tack ni underbara små själar!